08/10/2026
Till hela svenska folket – från en människa till en annan ❤️🇸🇪
Har ni någon gång tänkt på hur ont det gör att tvingas fly från sitt hemland med sina barn för att rädda dem från krig, död och förstörelse?
Att lämna allt bakom sig. Sitt hem, sina minnen, sina släktingar och allt det liv man en gång kände till.
Man flyr inte för att man längtar efter att börja om från noll. Man flyr för att man vill överleva. För att man vill ge sina barn något så självklart som trygghet, fred och en framtid.
Och när man äntligen kommer till ett land där man hoppas kunna leva i säkerhet, upptäcker man ibland att man själv och ens barn har blivit en ständig del av den politiska debatten.
Plötsligt diskuteras ens ursprung, kultur, religion och rätt att höra hemma i samhället. Man hör politiker tala om människor som en själv, gång på gång, som om man vore ett problem som måste lösas.
Utan att man själv har gjort något fel.
Vet ni hur det känns att bli bedömd efter sitt utseende, sin hudfärg eller sitt ursprung i stället för efter den människa man faktiskt är?
Det gör ont. Mycket ont.
Och den smärtan är svår att förstå fullt ut för den som aldrig har upplevt den.
Jag har tillbringat halva mitt liv, ända sedan jag var barn, med att leva från ett krig till ett annat.
Jag trodde att den andra halvan av mitt liv skulle bli annorlunda.
Men ibland känns det som om jag bara har hamnat i ett annat slags krig.
Ett krig utan bomber och skott.
Ett tyst krig inom människan. Ett krig som inte alltid syns på utsidan, men som långsamt bryter ner en inifrån.
Ett krig som får dig att gråta på natten och le på dagen.
Du ler för dina barns skull. Du försöker vara stark. Du försöker ge dem hopp, även när du själv känner dig fullständigt utmattad.
Och ibland ställer du dig den mest smärtsamma frågan av alla:
Jag tog mina barn bort från kriget för att ge dem ett bättre liv. Men har jag i stället fört dem in i en annan kamp?
En kamp för att bli accepterade.
En kamp för att få känna tillhörighet.
En kamp för att slippa bli betraktade som annorlunda.
En kamp som inget barn borde behöva bära.
Jag vill ställa en fråga till alla människor i Sverige:
När ska vi människor förstå att vi faktiskt är människor allihop?
Vi har olika hudfärger, olika språk, olika namn och olika traditioner. Men vi känner samma smärta. Vi gråter samma tårar. Vi älskar våra barn på samma sätt. Vi känner rädsla, sorg, glädje och hopp.
Vi föddes på olika platser på jorden. Några av oss föddes här i Sverige. Andra föddes i länder långt härifrån.
Men ingen av oss valde var vi skulle födas.
Vi är inte varelser från olika planeter.
Vi är människor. Precis som ni.
Vi flydde från krig, hat och förföljelse för att hitta trygghet, inte för att behöva uppleva samma känslor av rädsla och utanförskap ännu en gång.
Jag vet att det finns många fantastiska människor i Sverige. Människor med stora hjärtan, som visar respekt, omtanke och medmänsklighet. Jag vill inte dra alla över en kam.
Och självklart måste vi kunna diskutera migration, integration och samhällets problem. Men vi får aldrig glömma att bakom orden och debatterna finns verkliga människor, verkliga familjer och barn med drömmar om framtiden.
Man kan diskutera politiska frågor utan att ta ifrån människor deras värdighet.
Ibland frågar jag mig: Vart ska vi ta vägen om vi inte längre känner oss trygga någonstans?
Hur många gånger ska en människa behöva börja om?
Hur många gånger ska ett barn behöva känna att det inte hör hemma?
Jag skriver inte detta för att anklaga ett helt folk. Jag skriver för att försöka beskriva en smärta som många kanske aldrig har behövt känna.
Jag ber inte om medlidande.
Jag ber om förståelse.
Jag ber om respekt.
Och framför allt ber jag om att våra barn ska få växa upp utan att behöva bära samma rädsla och sorg som vi en gång flydde ifrån.
För inget barn ska behöva ärva sina föräldrars krig – inte ens när kriget har bytt form.
Till sist vill jag bara säga:
Innan du dömer en människa för hennes ursprung, försök att föreställa dig den väg hon har vandrat för att komma hit.
Du kanske ser en invandrare.
Men bakom den människan kan det finnas ett barn som överlevde ett krig, en förälder som förlorade allt och en familj som bara önskade sig ett liv i fred.
Vi behöver inte vara lika för att vara lika mycket värda. ❤️
