05/10/2026
🐿️ ”Ni tar ekorrens mat!”
Den kommentaren får vi ibland när vi berättar att vi samlar ekollon.
Och det är kanske inte så konstigt. I filmer, barnböcker och illustrationer har ekorren och ekollonet nästan blivit oskiljaktiga. Tänk bara på Scrat i Ice Age, vars hela liv kretsar kring ett enda ekollon.
Men verkligheten är lite mer komplicerad.
I Sverige har vi den europeiska rödekorren, och ekollon är bara en del av dess föda. Rödekorren lever i stor utsträckning av frön från gran och tall och äter också gärna exempelvis hasselnötter, svamp och annan föda.
Dessutom är rödekorren betydligt sämre på att hantera de tanniner som finns i ekollon än den nordamerikanska gråekorren – den ekorre som förekommer i en stor del av den engelskspråkiga natur- och bildvärlden och som är mycket starkare knuten till ekollon som föda.
I våra svenska eklandskap är det dessutom många andra djur som äter och samlar ekollon: möss, sorkar, nötskrikor, vildsvin, rådjur, dovhjort, ringduvor och flera andra.
Och hur mycket som finns tillgängligt varierar enormt mellan olika platser och olika år. Under ett riktigt mastår kan en stor ek producera tusentals och åter tusentals ollon. Då producerar ekarna mer än djuren klarar av att äta – vilket faktiskt är en del av ekens strategi för att några ollon ska överleva och kunna bli nya ekar.
Det betyder förstås inte att människan bör plocka rent under en ek. Det gör inte vi heller. En stor del ska alltid lämnas kvar till djurlivet, marken och nästa generation ekar.
Men ekollonet är inte ”ekorrens mat”.
Det är en resurs som under tusentals år har delats av ekar, människor och en mängd andra djur.
Kanske är det snarare vår bild av ekorren som behöver uppdateras. 🌳🐿️
