04/11/2026
NY RECENSION FRÅN BIBLIOTEKSKRTIK FRÅN VÄSTRA GÖTALAND!
Recensenten Eva Fred läser Mammut av den spanska författaren Eva Baltasar och imponeras av det komprimerade och precisa uttrycket. En roman om längtan, ensamhet och den svåra konsten att vara människa.
Kritiker: Eva Fred (Konsulent, Litteratur, Kultur Västra Götalandsregionen)
Redaktör: Hanna Wikman (Bibliotekarie, Friskväderstorgets bibliotek)
Mammut av Eva Baltasar
Eva Baltasar, spansk poet och romanförfattare, är en ny bekantskap för mig. Hon är bosatt utanför Barcelona och skriver på katalanska. Hon har publicerat ett flertal diktsamlingar, flera av dem prisbelönta. Internationellt uppmärksammad blev hon med romanen Permafrost (på svenska 2025), den första delen i det som förlaget beskriver som en triptyk. Uppföljaren Boulder nominerades till Bookerpriset, och nu är hon aktuell med den tredje delen i sviten, Mammut.
Romanerna är fristående, men förenas av att de alla har en kvinnlig huvudperson och ett berättarjag. Teman som lesbisk attraktion, q***r kärlek, moderskap och utanförskap återkommer.
Jag har läst Mammut och kan inte komma på att jag läst något liknande tidigare. För mig är det något helt nytt och jag blir fullständigt knockad.
Boken kräver mycket av mig som läsare, men inte på grund av omfånget. Det här är en kortroman på bara 84 sidor. Det är innehållet som gör anspråk på uppmärksamheten. Det Eva Baltasar lyckas rymma på knappt hundra sidor skulle nog för många andra författare ha blivit en tegelstensroman. Jag imponeras av det komprimerade och precisa uttrycket. Hennes bakgrund som poet märks tydligt; varje ord tycks vara valt med största omsorg medan allt oväsentligt har skalats bort. Resultatet blir en intensiv och oerhört stark prosa.
Redan på första sidan kastas vi rakt in i handlingen. Berättarjaget, en ung lesbisk student som lever ett till synes ganska okomplicerat liv i Barcelona, är besatt av tanken på att bli gravid:
Dagen då jag hade för avsikt att bli gravid fyllde jag tjugofyra år och ordnade en födelsedagsfest som i själva verket var en befruktningsfest. Några av dem jag delade lägenhet med hjälpte mig. De ringde vänner och bekanta. Alla kunde ta med sig egna vänner.
Språket är vardagsnära, kort och snärtigt, nästan som dagboksanteckningar, men övergår ibland helt oväntat i något poetiskt, vackert och högst originellt. Letandet efter en man som kan ge henne ett barn skildras djärvt och med stor humor. Det är galet, busigt och ofta väldigt roligt.
Texten är fylld av oväntade bilder och metaforer. Läslampans ljuskägla beskrivs som ”en fyr”, hennes gamla Peugeot är ”stor som en äggkartong” och fastighetsmarknaden liknas vid att vara ”bipolär”. Nu har jag inte läst originalet och kan därför inte jämföra med den katalanska texten, men översättaren måste ha gjort ett fantastiskt arbete. Språket flyter på sömlöst genom texten, bara någon enstaka gång är det kanske lite, lite knöligt.
Huvudpersonen handlar med en närmast obändig beslutsamhet, men stämningen skiftar snabbt. Plötsligt ifrågasätter hon allt: kvinnolivet, arbetslivet, stadslivet och sin egen plats i tillvaron. Är det längtan efter graviditeten, snarare än efter barnet, som driver henne in i denna existentiella kris? Hon känner att hon måste lämna ”buren” och flyttar ut till en avlägset belägen gård på landet, där hon isolerar sig från omvärlden.
Hon tar sig an sitt nya enkla liv med energi och beslutsamhet. Nästan som om hon har funnit någon sorts ro. Hon verkar nästan lycklig. Den gamle fårbonden, eller herden, blir hennes närmsta granne och den som gör henne gravid.
Romanens tre kapitel bär på tre tydliga stämningslägen. Det börjar lättsamt och framåtriktat men övergår gradvis i något allt mörkare. Först finns energi och rörelse, sedan eftertanke och slutligen ett nästan bottenlöst mörker. Tempot saktar ner, ensamheten växer och ångesten kryper allt närmare.
Det finns också en stark samhällskritik i romanen. Staden framstår som en fejkad tillvaro där människor stressar runt utan riktning, nästan som fångar i sina egna liv. Baltasar riktar också blicken mot hur vi behandlar våra gamla, människor som tycks sitta av tiden i väntan på döden.
Men det som stannat kvar hos mig mest efter läsningen är huvudpersonens inre kamp och ångest. Många av hennes val är svåra att förstå, och kanske ska de vara det. Varför söker hon sig till den gamle herden? Varför verkar hon ibland välja det som gör ont? Det känns nästan som om hon straffar sig själv samtidigt som hon desperat söker efter något som ska få henne att känna sig levande.
Moderskapet, eller kanske snarare graviditeten, framställs inte heller som något självklart lyckligt. Trots den starka längtan efter att bli gravid och bära ett barn inom sig uteblir det lyckorus hon kanske föreställt sig. I stället infinner sig skräcken:
Jag var gravid och kunde inte tänka på något annat. Det gick inte att glömma ens för en sekund. Skräcken genomsyrade allt, som när ett krig bryter ut.
Berättelsen är rå och destruktiv, men samtidigt skör, sökande och full av existentiell längtan. Livet framstår som någonting främmande och våldsamt. Hur ska hon leva det? Hur ska hon klara av det? Här finns ingen romantisk berättelse om hur livet plötsligt faller på plats. Tvärtom skildras ett försök att passa in som misslyckas fullständigt.
Titeln Mammut för tankarna till något utdött, något som inte längre har en plats i världen. Kanske är det så huvudpersonen ser på sig själv. Som någon som inte riktigt hittar ett sätt att existera bland andra människor. Eller identifierar hon sig med något dömt att försvinna?
Baltasar skriver om människor som famlande försöker hitta en väg genom tillvaron. Om längtan, ensamhet och den svåra konsten att vara människa. Mammut är en roman som skakar om mig. Kort till omfånget, men med ett innehåll som känns närmast gränslöst. Romanens sista mening klingar av i moll och dröjer sig kvar länge efter att boken tagit slut: Må jag vara på min vakt vid midnatt när livet skickar mig sitt kavalleri.
Mammut
Eva Baltasar
Översättning: Ellinor Broman
Rámus förlag, 2026
Författarfoto: David Ruano
Kritiklabbet