http://dumpen.se/, https://www.tiktok.com/@dumpenlive, https://www.youtube.com/@DumpenLive, https://www.instagram.com/du

Dumpen.se, Föreningen Dumpen, Box 7046, Halmstad (2026)

21/10/2026

När ska offren få huvudrollen?

Så var det dags igen. Ännu en dokumentär om Staffan Hildebrand och övergreppen på tonårspojkar.

Behövs den?

Ja. Och nej.

Ja, därför att det finns ett värde i att visa hur en förövare kan resonera när han får gott om tid framför en kamera. Hur verkligheten kan knådas, förminskas och paketeras om tills förövaren nästan lyckas placera en gloria på sitt eget huvud.

För lyssnar man på Hildebrands resonemang får man nästan känslan av att pojkarna borde ha skickat tackkort.

Han hjälpte dem ju.

Han stöttade dem.

Han öppnade dörrar.

Och så kommer det där fullständigt häpnadsväckande resonemanget om någon form av ”samtycke”.

Samtycke?

Vi pratar om en vuxen man och tonårspojkar. Om makt, beroendeställning, bekräftelse och unga människor som möter en etablerad vuxen med kontakter, pengar och inflytande.

Att i efterhand försöka klä s*xuella handlingar med minderåriga i något slags romantiskt skimmer av ömsesidighet är inte en förklaring. Det är precis den typ av förminskning som gör dokumentären intressant – för den visar hur långt en människa kan gå för att slippa se sig själv genom offrens ögon.

Och det verkar vara väldigt svårt för Staffan Hildebrand.

I hans egen berättelse framstår han gärna som välgörare och filantrop. Mannen som hjälpte unga människor framåt i livet och hur skulle han veta att pedofili var fel 1975…

När jag ser dokumentären inser jag hur lika min förövare och Hildebrand är både till lögnerna och tillvägagångssättet och där finns mycket att lära om förövaren. Båda är empatilösa och egoistiska.

Problemet är bara att en vuxen människa inte får frikort att s*xuellt utnyttja minderåriga därför att han samtidigt hjälper dem med någonting annat.

Det fungerar inte så.

Du kan inte köpa dig ett moraliskt frikort genom att först öppna en dörr för ett barn och sedan utnyttja att barnet litar på dig.

Och någonstans börjar man bli förbannat trött på att förövaren alltid verkar vara den mest spännande personen i rummet.

Vad kände han?

Hur tänkte han?

Hur ser han på det idag?

Ångrar han sig?

Hur mår han?

Hur har allt detta påverkat hans liv och karriär?

Men vänta lite nu.

Barnen då?

När kommer dokumentärserien där kameran följer människorna som blev utsatta?

När får vi en dokumentär i tre delar om pojken som skulle försöka bli vuxen efteråt?

När får vi höra om ångesten, skammen, sömnproblemen, missbruket, självskadebeteendet, de trasiga relationerna eller svårigheten att någonsin lita på en annan människa igen?

När får vi veta vad övergreppen kostade dem?

Förövaren får en bekväm stol, bra ljussättning och gott om tid att förklara varför allting egentligen var lite mer komplicerat än vi andra förstår.

Offren får leva med konsekvenserna.

Där har vi ett betydligt större dokumentärprojekt.

Jag tycker absolut att vi ska granska Staffan Hildebrand och andra förövare. Men då ska vi också våga syna deras efterhandskonstruktioner. En förövares självbild är inte facit bara för att kameran rullar.

Och framför allt måste vi sluta behandla förövarens inre själsliv som den stora gåtan medan offrens liv reduceras till bakgrundsmaterial.

Staffan Hildebrand får se sig själv precis hur han vill.

Som välgörare.

Som filantrop.

Som den store hjälparen av unga människor.

Men människor bedöms inte efter vilka vackra titlar de ger sig själva. De bedöms efter sina handlingar.

Och när en vuxen använder sin makt och position för s*xuella handlingar med minderåriga finns det inget ädelt i det. Inget romantiskt. Inget filantropiskt.

Då finns det barn som blev utsatta och en vuxen som borde ha vetat exakt var gränsen gick.

Så nästa gång någon planerar en dokumentärserie har jag ett förslag:

Vänd på kameran.

Låt förövaren kliva ur centrum.

Följ människorna som fick betala priset.

För jag är betydligt mindre intresserad av hur en förövare lyckas leva med vad han gjort än av hur hans offer tvingades leva med det han gjorde mot dem.

20/10/2026

Varje dag utsätts barn för se*uella övergrepp. Många av dem bär på sina erfarenheter i tystnad, ibland i åratal, ibland hela livet.

Därför fortsätter vi vårt arbete. Därför vägrar vi blunda.
Men vi kan inte göra det ensamma.

Om du tror på barns rätt till en trygg uppväxt, om du tycker att se*uella över*repp mot barn måste bekämpas med all kraft samhället förmår, då ber vi dig om en enkel men viktig sak:

Bjud in dina vänner till vår Facebook grupp/sida.
Dela våra inlägg.
Hjälp oss att nå fler människor.

Varje ny medlem innebär en starkare röst för barnen. Varje delning hjälper till att sprida kunskap, bryta tystnaden och hålla frågan levande.

Förövare gynnas av tystnad. Barn skyddas av människor som vågar se, vågar prata och vågar agera.

Tillsammans kan vi göra skillnad.

För barnens skull. ❤️

Ett enda klick kan verka litet, men när tusentals människor gör det tillsammans blir det en kraft som inte går att ignorera.

15/10/2026

När gäddan blir offer och barnen försvinner

Ibland undrar man om svensk media och Dumpen överhuvudtaget befinner sig i samma verklighet.

Vi fick nyligen en förfrågan om att medverka i Efterlyst Special. Informationen vi fick var att programmet skulle handla om utsatta barn och om hur vi vuxna bäst kan skydda dem.

Bra, tänkte vi. Äntligen.

Äntligen kanske ett program där barnen får stå i centrum. Där man pratar om grooming, s*xuella övergrepp, vuxna män som söker kontakt med barn i s*xuellt syfte och vad samhället faktiskt kan göra för att förebygga övergreppen innan ännu ett barn blir ett brottsoffer.

Sedan kom frågorna på mejl.

Och vips var barnen borta.

Frågorna handlade istället om förövarnas integritet. Om Dumpens arbetsmetoder. Om personer vi konfronterat som senare begått självmord. Om hur vi kan veta att gäddorna verkligen är skyldiga. Om de kanske rent av kan vara oskyldiga.

Fråga efter fråga efter fråga.

Och när man läser alltihop samlat händer något nästan magiskt: mannen som söker ett barn i s*xuellt syfte förvandlas plötsligt till den person vars utsatthet vi förväntas diskutera.

Barnet däremot?

Borta ur bild.

Vi har inga som helst problem med kritiska frågor. Tvärtom. Den som bedriver den verksamhet vi gör ska tåla granskning. Våra metoder får diskuteras, kritiseras och ifrågasättas.

Men någonstans går gränsen mellan journalistisk granskning och att år efter år köra samma gamla skiva tills nålen nästan gått genom vinylskivan.

Vi har svarat på de här frågorna ett otal gånger under våra drygt fem år.

Därför tackade vi nej till Efterlyst Special.

Inte för att vi är rädda för frågor. Inte för att vi vägrar bli granskade. Utan för att vi är förbannat trötta på att bli inbjudna till samtal som sägs handla om barn, bara för att upptäcka att frågorna ännu en gång huvudsakligen handlar om dem som söker barn i s*xuellt syfte.

Vi är också trötta på att bli behandlade som något katten släpat in så fort gammelmedia ska beskriva Dumpen.

För det finns tydligen en hel del saker som är betydligt mindre spännande att fråga oss om.

Hur arbetar Dumpen varje dag?

Vad har vi lärt oss efter hundratals konfrontationer?

Vilka mönster ser vi hos vuxna som söker barn s*xuellt på nätet?

Hur kan föräldrar upptäcka grooming?

Hur ska barn våga berätta?

Vad behöver skolorna göra?

Vad behöver politikerna göra?

Hur har Dumpens lobbyarbete påverkat svensk politik och lagstiftning?

Vilka lagändringar har skett under de här åren och vad återstår att förändra?

Varför verkar efterfrågan på s*xuella kontakter med barn vara så enorm?

Det borde finnas journalistik för flera kvällar där.

Men nej.

Istället ska vi ännu en gång stå med mössan i handen och förklara hur vi ser på gäddans integritet.

Det börjar faktiskt bli patetiskt.

Vi säger inte att medias uppgift är att hylla Dumpen. Vi vill inte ha några ryggdunkningar. Granska oss gärna. Ställ de svåraste frågorna ni kan komma på.

Men för he***te – glöm inte varför Dumpen finns.

Barnen.

De barn som groomas.

De barn som manipuleras.

De barn som hotas till tystnad.

De barn som utsätts för s*xuella övergrepp.

De barn som får leva med konsekvenserna långt efter att journalisten gått vidare till nästa rubrik.

Det märkligaste är att när Dumpen kritiseras handlar diskussionen så ofta om konsekvenserna för den vuxne mannen. Hans familj. Hans arbete. Hans anseende. Hans integritet. Hans psykiska mående.

Men konsekvenserna för barnet verkar betydligt svårare att få plats med.

Var finns alla de granskande programmen om barnen som aldrig vågar berätta?

Var finns programmen om varför vuxna söker barn s*xuellt på nätet?

Var finns granskningen av varför samhället fortfarande så ofta kommer in först när ett barn redan har blivit utsatt?

Var finns den envetna journalistiken om det preventiva arbetet?

Det är frågor vi gärna skulle diskutera i tv.

Men vi behöver inte tv för att existera.

Dumpen har en egen plattform med upp till två miljoner unika besökare i månaden. Där kan vi berätta om vårt arbete utan att först pressas genom ett journalistiskt filter där samma gamla etiketter och frågeställningar ska klistras på oss.

Så vi lägger hellre vårt krut där.

Svensk media får naturligtvis fortsätta mala på i sina invanda spår. Fortsätta beskriva Dumpen med samma gamla formuleringar och fortsätta ställa samma frågor som vi svarat på i åratal.

Men kanske borde någon redaktion någon gång våga ställa den mest obekväma frågan av alla:

Hur kommer det sig att när journalistiken säger sig vilja prata om s*xuella övergrepp mot barn, så hamnar så mycket av strålkastarljuset ändå på de vuxna männen?

Vi vet i alla fall var vårt fokus ligger.

Det ligger där det alltid har legat.

På barnen.

Och den dagen svensk media vill prata på allvar om hur vi faktiskt skyddar dem, istället för att ännu en gång göra förövarens integritet till huvudnummer, då tar vi gärna diskussionen.

Fram till dess har vi viktigare saker att göra.

14/10/2026

Vi tackade ja till medverkan i Efterlyst special. Gjorde dock klart för redaktionen att vi inte är intresserade av att sitta i tv-soffor och diskutera saker som vi pratade om när vi startade för över fem år sedan. Kan vi prata om förövare och barnens (bristande) skydd, för att bredda debatten så ställer vi upp.

Annars inte.

Med inbjudan hoppades vi att man lagt märke till inflödet med domar till våra grannländer och kunde jämföra svensk lagstiftning som inte räcker till för att åtala personer som aktivt försöker inkludera barn i sitt s*xliv.
Hoppades dessutom att de skulle ha lagt märke till att de som hamnar på Dumpen är de som inte längre nöjer sig med att sitta masturbera till massproducerat övergreppsmaterial från början av 2000 talet. Förövare eskalerar nämligen och man kunde ju hoppats att de lärt sig att personer som kommer för att träffa Dumpens fiktiva barn och pedofiler, är de som villiga att riskera precis allt i sin tillvaro för att få tillgång till riktiga barn.

I sitt ointresse för barn verkar Efterlyst special- produktionen ha missat detta totalt. Istället har man knåpat ihop ett gäng frågor där man kan tänka sig att det är jag Efterlyst och ska sitta med i någon brotts-special om förtal.

Frågor:

* Sara, vad känner du när du konfronterar en person så här?
* Sara, ni hänger ju potentiellt ut en oskyldig, hur ser du på det?
* Sara, man har ju kunnat läsa om fall där män tagit livet av sig efter en konfrontation, har det inte gått för långt då?
* Sara, vilket ansvar har ni när det kommer till de som finns runt den uthängda?
* Sara, är inte det här egentligen polisens jobb?
* Sara, hur ser du på förtalsdomar, du har ju själv blivit dömd?
* Sara, vilka förändringar vill ni se i lagstiftningen?
* Du får frågan om det egentligen är polisens jobb att hantera den här typen av situationer.

När TV3:s kontaktperson viskade ”jag privat tycker att ni gör ett bra jobb” i telefonen blev jag tvärförbannad. Jag är så trött på människor som bara vågar stå upp för barnens rätt till skydd när ingen annan hör.
Vilka barn räddar man genom att år ut och år in bita sig fast vid en tankemodell där män som vill skada barn görs till offer, medan barnen de vill utsätta fullständigt glöms bort?
Barn behöver vuxna som står upp för dem öppet. Inte människor som viskar sitt stöd i telefon.

Fotnot. Ska vi dessutom ta den där frågan om publiceringar och, så finns det eventuellt en del utrymme för självrannsakan för Efterlysts del.

Dumpen har ett helt anhörigteam med samtalsterapeuter, psykiater mfl i spetsen.
-Vilket stöd erbjuder Efterlyst?
Personerna som Efterlyst ”hänger ut” är inte mer dömda än de som publiceras på Dumpen. Man ska betraktas som oskyldig till brott fram till fällande dom, så snubben som rullar ut genom ICA-entrén med en varuvagn med kaffe är precis lika oskyldig som de som inte döms men publiceras på Dumpen.
Så vems rätt till skydd prioriterar vi?
Varuvagnens eller barnens när Efterlyst försöker göra ett specialavsnitt med kritik mot sin egen paradgren?

13/10/2026

I Norge blev det fängelse – när vaknar Sverige?

Ibland får man ett besked som faktiskt ger lite hopp mitt i allt elände vi på Dumpen möter. Den här gången kom beskedet från Norge.

En av våra gäddor #809 har dömts till fängelse i Norge.

Det här är en man som inte bara satt hemma framför datorn och skrev några olämpliga rader. Han chattade s*xuellt med vad han trodde var ett barn och tog sig hela vägen från Norge till Göteborg för att träffa barnet.

Barnet fanns naturligtvis inte. Det var ett av Dumpens fiktiva barn.

Men mannens avsikt var högst verklig.

Han trodde att barnet fanns. Han trodde att han skulle träffa ett barn. Han reste till Sverige för mötet. Och när vi konfronterade honom gjorde vi också det som vi anser att man ska göra: vi såg till att informationen hamnade hos rättsväsendet.

Vi gjorde en polisanmälan från Sverige till Norge.

Och vet ni vad som hände?

Norsk polis tog uppgifterna på allvar.

De verkade inte fastna i den svenska rundgången om att ”barnet finns ju inte”. De tittade istället på vad mannen faktiskt hade gjort och vilken avsikt han hade haft. Ärendet gick vidare och nu har mannen dömts till fängelse i Norge.

Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på skillnaden mellan att vänta på ett offer och att försöka förhindra att ett offer över huvud taget uppstår.

För det är precis där kärnan finns.

Hur länge ska Sverige resonera som om faran uppstår först när ett riktigt barn sitter på andra sidan skärmen?

Om en vuxen tror att han s*xchattar med en minderårig, bestämmer träff, sätter sig i bilen, på tåget eller flyget och åker för att möta barnet – hur mycket mer ska egentligen behövas innan samhället reagerar?

Ska ett riktigt barn behöva stå där och vänta?

Det är den absurda frågan.

Sverige har visserligen tagit steg mot att förändra lagstiftningen. I riksdagsdebatten inför lagändringarna 2026 beskrevs uttryckligen ambitionen att personer ska kunna dömas för försök till s*xualbrott mot barn även när ”barnet” är fiktivt, och att polisen därmed ska kunna arbeta på sätt som mer liknar Dumpens metoder.

Bra.

Men lagtext på papper skyddar inga barn av sig själv.

Det krävs poliser som använder verktygen, åklagare som driver ärendena och ett rättsväsende som förstår poängen med prevention: att stoppa förövaren innan det finns ett riktigt barn att skriva in som målsägande.

Det norska fallet visar dessutom något annat som är viktigt för oss på Dumpen.

Vårt arbete kan leda någonstans.

Vi chattade. Mannen nappade. Han reste till Göteborg. Vi konfronterade honom. Vi anmälde. Norsk polis tog över. Och till slt kom en fängelsedom.

Det är ungefär så ett fungerande samarbete mellan civilsamhälle och rättsväsende borde kunna se ut.

Ingen prestige från vår sida. Vi har aldrig haft något behov av att vara poliser. Tvärtom skulle vi gärna se att polisen hade resurser, lagstöd och organisation för att göra betydligt mer av det arbete vi gör i dag.

För målet kan aldrig vara att Dumpen ska konfrontera flest gäddor.

Målet måste vara att färre barn utsätts.

Så tack Norge för att ni åtminstone i det här fallet tog vår information på allvar och drev ärendet hela vägen.

Och frågan till Sverige blir därför ganska enkel:

När får vi se samma handlingskraft här?

Hur många vuxna ska behöva s*xchatta med vad de tror är barn, planera övergrepp och dyka upp på avtalade mötesplatser innan Sverige fullt ut börjar behandla avsikten som den varningssignal den faktiskt är?

Vi tänker i alla fall inte sitta och vänta på att ett riktigt barn ska behöva bli nästa bevismaterial.

Barn ska inte behöva bli våldtagna för att rättssystemet ska få ett brottsoffer. Hela poängen med prevention är att se till att brottsoffret aldrig behöver finnas.

Det verkar Norge ha förstått.

Nu väntar vi på Sverige.

10/10/2026

Nu är vi ute på vägarna igen.

Mil efter mil, stad efter stad. Igår såg vi den första snön och det börjar bli ganska uppenbart att vintern är på väg. Mörkret kommer tidigare, temperaturen sjunker och snart är det dags att skrapa bilrutor och förbanna kylan.

Men en sak verkar fullständigt oberörd av årstiderna: gäddornas lust att s*xchatta med barn.

De tar tydligen ingen vintersemester.

Det spelar ingen roll om solen skiner, regnet vräker ner eller snön börjar falla. På andra sidan skärmen sitter fortfarande vuxna människor och söker kontakt med vad de tror är barn. Samma s*xuella frågor. Samma fantasier. Samma förslag om möten. Och när mötet väl blir av kommer ofta samma gamla repertoar av förklaringar.

”Jag skulle bara prata.”

”Jag var bara nyfiken.”

”Jag hade aldrig gjort någonting.”

Efter alla dessa år har vi hört de flesta varianterna.

Dumpen fortsätter därför precis som vanligt. Vi åker mil efter mil eftersom problemet inte försvinner bara för att samhället tittar åt ett annat håll. Barn har rätt att vara barn. De ska kunna använda internet, spela spel, chatta med kompisar och upptäcka världen utan att vuxna människor försöker dra in dem i s*xuella samtal.

Samtidigt väntar vi med stor spänning på att polisen ska komma igång ordentligt med de nya möjligheterna att arbeta mer proaktivt på nätet. Vi har dessutom fått indikationer på att det finns ett intresse av någon form av samarbete där Dumpen skulle kunna lämna över vissa ärenden till polisen.

Från vår sida finns ingen prestige överhuvudtaget.

Om polisen kan ta ett ärende innan vi behöver stå på en parkering och vänta – utmärkt.

Om våra fiskare kan lämna över material som gör att polisen kan arbeta vidare – ännu bättre.

Om resultatet blir att färre barn utsätts är det precis det resultat vi vill ha.

Vi startade inte Dumpen för att vinna någon tävling om vem som konfronterar flest gäddor. Den bästa dagen vore egentligen den dagen då vårt arbete inte längre behövs.

Men där är vi uppenbarligen inte ännu.

Så medan vintern kryper närmare fortsätter vi rulla. Telefonerna går varma, fiskarna arbetar och nya chattar dyker upp. Gäddorna verkar hålla samma takt oavsett temperaturen utanför.

Då gör vi det också.

För det här har aldrig handlat om prestige, rubriker eller vem som får äran.

Det handlar om barnen.

Barn ska få vara barn. Punkt.

De ska inte behöva lära sig att känna igen en vuxen människas s*xuella avsikter. De ska inte behöva bära skammen, rädslan eller konsekvenserna av det en vuxen människa väljer att utsätta dem för. Det är de vuxnas uppgift att sätta gränsen – och samhällets uppgift att skydda dem som inte kan förväntas skydda sig själva.

Och så länge den gränsen överträds kommer vi fortsätta.

Mil efter mil. Chatt efter chatt. Gädda efter gädda.

Vi hoppas på den dag då polisen, lagstiftningen och samhällets skydd gör vårt arbete överflödigt. Ingen skulle välkomna den dagen mer än vi.

Men fram till dess tänker vi inte titta bort.

Vintern må vara på väg.

Vi är redan på vägen.

Och gäddorna?

Vi kommer.

09/10/2026

En s*xårig flickas berättelse ansågs vara för detaljfattig och oberoende bevisning saknades. Därför friades mannen av en oenig tingsrätt.
Hon är s*x år, S*X ÅR.....
Vad krävs av en s*xårig när det handlar om detaljrik information? Visa färre

08/10/2026

Här kommer en enkel guide för hur du som riskerar att hamna på dumpen enkelt kan undvika det.
Hittills har 842 män misslyckats och mörkertalet är stort, så en enkel guide kanske kan komma till hjälp.
Visa färre

05/10/2026

Tänker på den gamla slagdängan om att Dumpen förstör polisens utredningar.

Och då undrar jag varför polisen inte redan ingripit, om de redan hade koll på de här männen och vi förstör pågående utredningar. Vet man att de söker s*xuell kontakt med barn men låter dem ändå fortsätta? Vad väntar man i så fall på? Att de ska utsätta fler barn?

Trots att samhället viftar bort farlighetsgraden hos dem vi träffar är de extremt kontaktsökande och mycket farliga. De riskerar allt för en träff.

Det är dock inte helt ovanligt att människor tycker att det är bättre att låta dem hållas tills de skapat så många brottsoffer att det håller för ett rättsfall. Skapat brottsoffer. Av barn.

Trots vetskapen om att de kommer att skapa brottsoffer av barn håller vi fortfarande fast vid en lagstiftning som inte följt andra länders exempel och kriminaliserat försök till kontakt med barn i s*xuellt syfte. Försök till s*xköp är kriminaliserat. Så även försök till narkotikabrott och till och med tjuvfiske.

Sverige är inte lika frikostigt med skyddet för barn som andra länder är. Det kallas rättssäkerhet. Som om Danmark, Storbritannien och Norge offrat rättssäkerheten för att kunna rädda barn.

Kukformade Sverige, som var näst sist i Europa med att förbjuda innehav av barnpornografi. Bara Albanien var senare. Då offrade man barnen i yttrandefrihetens namn. Många skrek rakt ut om inskränkningarna. Aschberg, Guillou, Josefsson och Funcke. Ingen av dem stod på barnens sida. Alla kallade det för inskränkningar i yttrandefriheten.

Det är samma personer som så gärna vill framställa saken som att vi skulle vara för folkdomstolar och mot rättssäkerheten. Problemet är bara att de bortser från att orsaken till Dumpens existens är hipp ommöblerad förbättrad lagstiftning och de tiger stilla när våra fall leder till åtal.

För när vi ringer polisen, berättar vad vi ser och lämnar över material som bidrar till åtal, då saknas rubrikerna i rikspressen.

I bästa fall hamnar de i lokalpressen.
Plötsligt är det inte lika intressant att granska.

Men ger man stor tyngd åt påståendet att vi förstör, utan att ens låta tanken snurra ännu ett varv, borde man väl också kunna ge utrymme åt fallen där vi bidrar?

Så till rikspressen och alla er som tycker att Dumpen är förskräckligt: Tycker ni även att det är hemskt med alla de domar som vårt arbete bidrar till?

För rätt ska väl vara rätt. Trots knepig lagstiftning och korta straff bidrog vårt arbete till 18 års fängelse bara under 2025.

Eller gäller behovet av granskning enbart när resultatet passar ens egen tes och övertygelse?

Vems tankar har man egentligen tagit in i skallen när man tycker att Dumpen är ett hot?

Eller just det. Konsensus är så starkt i Sverige att det är lättare att knyta näven i fickan och mumla något ohörbart om rättssäkerhet än att ifrågasätta varför skyddet för våra barn brister.

”Jag stödjer er, men kan inte göra det öppet” är inte helt ovanligt att vi får höra, och det svider.
Vi räddar nämligen barn, inte enbart undan förövare utan även från sitt trauma.
I förra veckan kunde vi bevilja traumabehandling till en nioåring som blev utsatt när hon var 3-4 år. Det är vad man skäms för att stå bakom när man inte vågar hela vägen.

03/10/2026

När domstolen tappar bort barnet

Ibland läser man en dom och undrar om man själv har missförstått någonting. Sedan läser man den en gång till och inser att nej – det är faktiskt resonemanget som är fullständigt obegripligt.

En man döms till fem års fängelse för upprepade våldtäkter mot ett barn. Åklagaren vill dessutom att mannen ska utvisas. Men tingsrätten säger nej. Mannen har bott länge i Sverige och har flera barn här, och hans anknytning anses därför vara så stark att en utvisning skulle drabba honom och barnen hårt.

Sedan kommer uttalandet från rådmannen som får mig att undra vilket århundrade vi befinner oss i:

”Snälla du, han är väl kanske inte pedofil mot alla sina barn?”

Läs den meningen igen.

En vuxen man har dömts för upprepade våldtäkter mot ett barn i sin egen familj – och när frågan om de andra barnens säkerhet kommer upp blir resonemanget alltså att han kanske inte är s*xuellt intresserad av alla sina barn.

Är det där ribban ska ligga?

”Han kanske inte gör det mot de andra.”

Ska vi verkligen laborera med barns säkerhet på det sättet?

För mig påminner det om Snippafallet. Ännu en gång hamnar fokus på juridiska resonemang och formuleringar som för vanliga människor är fullständigt obegripliga, medan barnet riskerar att försvinna någonstans på vägen.

Och det är just det som gör mig förbannad.

Domstolar ska självklart vara oberoende. Domare ska döma efter lag och inte efter vad en upprörd allmänhet tycker för dagen. Det är en grundbult i en rättsstat.

Men oberoende betyder inte att domare ska vara fredade från kritik. Tvärtom. Ju större makt du har över andra människors liv, desto högre krav måste vi kunna ställa på omdöme, kunskap och förmågan att förstå konsekvenserna av det man beslutar.

Det är dessutom viktigt att skilja på pedofili som kliniskt begrepp och s*xualbrott mot barn. Alla som begår s*xualbrott mot barn kan inte automatiskt diagnostiseras som pedofiler. Men den distinktionen förändrar inte det centrala här: en person som upprepade gånger har begått s*xuella övergrepp mot ett barn har redan visat att han är kapabel att utsätta ett barn för ofattbar skada.

Då duger inte ”kanske inte de andra barnen” som lugnande resonemang.

Barn ska inte vara försökskaniner i juridiska experiment.

Vi har hört tillräckligt många märkliga resonemang från svenska rättssalar genom åren. När sådana här uttalanden kommer från människor som sitter på enorm makt måste rättsväsendet våga granska sig självt. Kompetens, omdöme och kunskap om s*xualbrott mot barn kan inte vara bonusmeriter. Det måste vara grundläggande krav.

Och när förtroendet för rättsväsendet skadas av uppmärksammade domar och uttalanden räcker det inte att möta kritiken med att ”domstolen har gjort sin bedömning”.

Förklara då bedömningen.

Förklara för barnet.

Förklara för alla andra utsatta barn varför den vuxnes anknytning och situation ska väga så tungt.

Och framför allt: förklara hur resonemanget ”han kanske inte är pedofil mot alla sina barn” någonsin skulle kunna skapa trygghet för ett enda barn.

Det är dags att vädra ut unkna resonemang ur svenska rättssalar.

Barnens säkerhet får aldrig bygga på ordet kanske.

Dumpen.se

21/10/2026

20/10/2026

15/10/2026

14/10/2026

13/10/2026

10/10/2026

09/10/2026

08/10/2026

05/10/2026

03/10/2026

Adress

Webbplats

Aviseringar

Kontakta Organisationen

Genvägar

Dela

Kategori

Begäran om att ta bort annonsen